Anna-Karin Jobs Arnberg

är Hemslöjdskonsulent i Stockholm Län.
Så här berättade hon i en artikel publicerad i Dala Demokraten den 21 januari 2011:

Flodadräkten – och elvaåriga Flodakullan Emma Arnberg – intar förstasidan när fotografen Laila Durán ger ut ett praktverk om skandinaviska folkdräkter.
-En tradition hålls vid liv bara om den får vara levande och det är vårt ansvar att föra dräkttraditionerna vidare till kommande generationer, säger Emmas mamma, länshemslöjdskonsulenten Anna-Karin Jobs Arnberg, som själv finns med i boken och som också bidragit med dräkter och sitt kunnande.

Laila Durán, känd och skicklig fotograf av folkdräkter och andra textilier, har vid flera tillfällen fotograferat i Dala-Floda.
I juli 2009 fanns hon på plats för att fotografera inför, under och efter kyrkokonserten och dräktparaden "Bröllop i socknarne tre".
Det resulterade i en stor och uppmärksammad artikel i den norska folkdräktstidskriften Bunad.
När hon planerade en folkdräktsbok kontaktade hon Anna-Karin Jobs Arnberg, en av de ansvariga för dräktdelen av "Bröllop i socknarne tre". Hon är född och uppväxt i Dala-Floda, har skrivit en rad uppsatser om Flodas sockendräkt och textila historia och arbetar som länshemslöjdskonsulent i Stockholm, där maken Matts, även han från Dala-Floda, är violinist i Stockholmsfilharmonikerna.
– Folkdräkter har alltid intresserat mig och från början var det alla vackra tyger, sömmar och inte minst tillverkningsprocessen som fascinerade mig. Efterhand har dräkterna fått en större textilvetenskaplig, etnologisk och inte minst en ekonomihistorisk betydelse för mig, berättar Anna-Karin.
När Laila Durán besökte Dala-Floda ställde Anna-Karin upp med sina samlingar och – tillsammans med döttrarna Emma och Johanna och vännen Lill-Karin Gustafsson – även som modell.
– En förmån, tycker hon och tillägger att det också är i linje med hennes arbete att sprida kunskap om textilia traditioner och hennes övertygelse om att dräktarvet i Floda och på andra ställen måste förmedlas till kommande generationer.
-Att framställa dräkter med alla tillbehör bygger på stor kunskap om olika material och tekniker. Jag ser folkdräkterna som en outtömlig källa för forskning, men också som en källa till inspiration och vidareutveckling av vårt kulturarv. När vi studerar likheter och skillnader mellan dräkter från olika regioner och länder ser vi snart att teknikerna oftast är desamma, det som en gång skiljde oss åt var tillgången på material. Dräkterna är ett historiskt arv och en levande källa till samhörighet, oavsett var vi kommer ifrån. Därför är det så viktigt att dräktskicket lever vidare i en dynamisk och meningsfull samverkan med den moderna människan, anser hon.